Var Andrée en dåre?

Nyligen, efter en föreläsning om Salomon August Andrée, fick jag en fråga från en person i publiken som nog många idag spontant skulle sympatisera med: var han inte egentligen mer eller mindre en dåre? Borde han inte ha vetat bättre? Borde han inte ha förstått att försöket att nå Nordpolen i ballong var en dålig idé redan från början?

Det är en begriplig fråga. Men jag tror att den i grunden leder fel.

Den bild av Andrée som ofta dominerar i vår tid är starkt färgad av efterklokhet. Vi vet att expeditionen slutade i katastrof. Vi vet sådant som Andrée inte kunde veta. Vi vet mer om Arktis, mer om väderförhållanden, mer om teknikens begränsningar och mer om vad som faktiskt hände efter att ballongen lämnat Danskön. Därför ligger det nära till hands att tänka att allt från början måste ha varit vanvett. Men så enkel är historien inte.

Det betyder naturligtvis inte att Andrée var omedveten om riskerna. Tvärtom visste han att expeditionen var förenad med mycket stora faror, ja i praktiken livsfarlig. Men där var han inte unik. Nästan all polarforskning under denna tid var förenad med extrema risker. Fartyg krossades av isen, expeditioner frös fast, män svalt, dog i skörbjugg eller försvann under marscher över is och hav. Att ett företag var livsfarligt var därför inte i sig ett argument mot det i den sena 1800-talets polarforskning; det var snarare ett grundvillkor för verksamheten.

Tvärtom finns det goda skäl att se Andrée som något helt annat än en dåre. Han var ingen verklighetsfrånvänd fantasifigur, utan en utbildad ingenjör, erfaren ballongfarare och en person med faktisk erfarenhet av arbete i polarområden. Han tillhörde inte vetenskapens periferi. Han stod mitt i sin tids tekniska och vetenskapliga utveckling, och han försökte lösa ett problem som verkligen var olöst.

Det är lätt att glömma hur djup den logistiska krisen i polarutforskningen faktiskt var under slutet av 1800-talet. De etablerade metoderna hade stora begränsningar. Fartyg fastnade i isen. Slädfärder var långsamma, farliga och oerhört krävande. Ingen hade ännu funnit ett självklart sätt att effektivt utforska de mest otillgängliga delarna av Arktis. I det läget framstår idén att pröva luftvägen inte som absurd, utan som ett djärvt och i grunden rationellt försök att lösa ett verkligt problem.

Det är också värt att minnas att Andrée inte var ensam om att tänka i sådana banor. Ungefär samtidigt prövade Fridtjof Nansen sin egen vågade logistiska idé: att låta ett fartyg frysa fast i polarisen och driva med isen över Norra ishavet. I efterhand framstår detta lätt som genialt, men i samtiden möttes planen av mycket hård kritik och av många som något närmast vansinnigt. Skillnaden är att Nansen lyckades och därför blev hjälte, medan Andrée misslyckades och därför senare kom att framställas som dåre. Men i sin egen tid var båda uttryck för samma större vilja att bryta dödläget i polarutforskningen genom djärv innovation.

Det är också värt att påminna om att Andrée inte var ensam om att ta sitt eget projekt på allvar. Samtida auktoriteter med betydande erfarenhet av polarforskning och teknik såg expeditionen som seriös. Det betyder inte att projektet var invändningsfritt, men det betyder att det inte uppfattades som uppenbart vansinne. Det som för oss kan se ut som en omöjlig plan framstod då som en tänkbar väg framåt i ett läge där de äldre metoderna hade nått vägs ände.

En annan seglivad missuppfattning är att expeditionen skulle ha varit ovetenskaplig eller illa förberedd. Även den bilden behöver nyanseras kraftigt. Expeditionen hade ett tydligt vetenskapligt program, med meteorologiska observationer, geografiskt arbete och avancerad fotografisk dokumentation. Andrée försökte inte fly bort från vetenskapen in i äventyret. Han försökte använda den modernaste teknik som stod till buds för att bedriva forskning i ett område där tillgången till ny kunskap var mycket begränsad.

Inte heller passar bilden av honom som fåfäng enstöring särskilt väl. Han arbetade öppet, sökte sakkunniga omdömen, diskuterade sina planer offentligt och inhämtade expertkunskap från flera håll. Det var inte beteendet hos en man som var förblindad av sin egen storhet. Det var beteendet hos någon som försökte göra något nytt så genomtänkt som möjligt, även om själva projektet förstås rymde betydande risker.

Just det senare är viktigt. Att säga att expeditionen inte var dårskap är inte detsamma som att säga att den var säker eller att alla bedömningar var riktiga. Det var ett högriskföretag. Men högriskföretag var i praktiken normen inom den tidens polarforskning. Den avgörande frågan är därför inte om expeditionen var farlig, utan om den var så uppenbart orimlig att bara en dåre kunde ha trott på den. Där menar jag att svaret är nej.

Det finns dessutom en viktig poäng i att flera av de tekniska invändningar som framfördes före avfärden inte var desamma som de omständigheter som faktiskt kom att fälla expeditionen. Även detta borde göra oss försiktiga med den självsäkra efterhandsdomen att Andrée "borde ha förstått". Teknikhistoria är full av projekt där riskerna delvis var kända men där det oväntade ändå blev avgörande. Det gör inte per automatik initiativtagaren till en dåre.

Jag tror att behovet av att göra Andrée till varnande exempel säger något om vår egen tid. Vi tycker om berättelser där det förflutna framstår som naivt och vi själva som klokare. Men historisk förståelse kräver mer än så. Den kräver att vi försöker se världen som den såg ut för dem som handlade i den, inte bara som den ser ut för oss med facit i hand.

Sett på det sättet framträder Andrée i ett annat ljus. Inte som en självgod galning, utan som en begåvad, modig och seriös ingenjör som försökte lösa ett av sin tids svåraste praktiska problem. Han misslyckades tragiskt. Men tragiskt misslyckande är inte detsamma som dårskap.

Det är därför jag inte tycker att Andrée bör avfärdas som någon som "borde ha vetat bättre". Han bör i stället förstås som en människa av sin tid: djärv, kunnig, tekniskt orienterad och beredd att pröva en ny väg när de gamla inte längre räckte till.