Nordenskiöld och Andrée

04.03.2021

Under 1800-talet genomfördes två svenska polarexpeditioner med explicita syften att nå Nordpolen, båda med utgångspunkt från Svalbard, nämligen A. E. Nordenskiölds expedition 1872-1873 och Andrée-expeditionen 1896-1897. Nordenskiöld, som redan var en mycket erfaren polarforskare, planerade att ta sig fram över packisen med slädar som drogs av renar. Under den mycket besvärliga övervintringen i Mosselbukten på norra Spetsbergen förlorade han dock sina renar, vilket gjorde att männen fick dra slädarna själva under den senare slädfärden norrut. När de hade kommit till Sjuöarna insåg Nordenskiöld dock att isen var så svår att färdas över att han inte skulle kunna ta sig särskilt mycket längre norrut innan han blev tvungen att vända p.g.a. brist på förnödenheter. Han beslutade då att helt avbryta försöket att nå Nordpolen, för att istället utforska det okända Nordaustlandet, den stora ön som utgör Svalbards nordöstra del. Efter att ha färdats med slädarna långt österut längst Svalbards nordkust vände han in mot det inre av Nordaustlandet, som består helt av glaciäris, korsade ön, och återkom efter en dryg månad i fält till Mosselbukten.

S. A. Andrée hade viss arktisk erfarenhet sedan tidigare innan han gjorde verklighet av idén att utforska polarområdet från luften med en vätgasballong. Efter ett misslyckat försök 1896 påbörjades hans ballongfärd i juli 1897 från Danskön i nordvästra Svalbard, och avslutades med en nödlandning långt inne i packisen efter att han hade tagit sig ungefär en tredjedel av den totala sträckan till Nordpolen. Andrée och hans män försökte då ta sig tillbaka till civilisationen genom att färdas över isen med slädar, men den drivande isen hindrade dem från att nå såväl Frans Josef Land i sydöst som Svalbard i sydväst. Till slut kunde de gå iland på Vitön, en ödslig ö som ligger i gattet mellan Frans Josef Land och Svalbard, där alla tre dock avled redan efter ett par dagar under omständigheter som än idag inte är helt klarlagda. Redan året efter, 1898, besöktes den steniga stranden på Vitön av en svensk expedition under ledning av A. G. Nathorst, som letade efter spår efter Andrée, men p.g.a. dåligt väder upptäckte Nathorst ingenting vid sin landstigning där. Först 1930 hittades Andrées sista läger.

Nordenskiölds och Andrées expeditioner var mycket olika i de flesta avseenden, framför allt när det gäller logistiken, men det finns ändå starka kopplingar mellan dem. De var först och främst de enda allvarliga svenska polarexpeditionerna under 1800-talet med syfte att nå Nordpolen. Nordenskiöld var dessutom i mångt och mycket Andrées mentor, samt hans stora offentliga och moraliska supporter när han presenterade sina planer för ballongresan. Utan det stöd Andrée fick av Nordenskiöld hade han aldrig kunnat genomföra sin expedition. Den svenska affärsmannen Oscar Dickson var finansiär för de båda expeditionerna, liksom för många andra svenska expeditioner vid denna tid. Nordenskiölds övervintringshus i Mosselbukten var just den plats Andrée förgäves försökte nå, i syfte att själv försöka överleva polarvintern 1897-1898, under senare delen av sin slädfärd över isen. På Sjuöarna, där Nordenskiöld avbröt sitt försök att tränga vidare norrut över isen 1872, placerades 25 år senare ut en depå med förnödenheter avsedda för Andrée.