Isdriften – den största fienden

Som Fridtjof Nansen hade förutspått redan kring 1890, och som han senare bevisade med sin expedition med fartyget Fram, driver en stadig ström av is (som numera kallas "the transpolar drift stream") från det sibiriska Laptevhavet åt nordväst för att senare vrida mot väst mellan Franz Josef Land och Nordpolen och sedan sydväst ner mot Svalbard och Framsundet. Det tar 2-4 år, beroende på omständigheterna, för isen att driva hela vägen. I området där Andrée, Strindberg och Frænkel landade med Örnen driver isen i medeltal ca 2 km per dag i sydvästlig riktning, men på kort sikt (per dag, per vecka eller t.o.m. längre) kan isen driva betydligt fortare eller långsammare och i vilken riktning som helst, beroende på vinden, isens beskaffenhet m.m. I stora drag var detta känd information vid tiden för Andrée-expeditionen, även om senare forskning naturligtvis har fördjupat våra kunskaper om den arktiska isdriften väsentligt. (Den som är mycket intresserad av detta kan t.ex. börja med att läsa denna vetenskapliga artikel: Kwok, R., Spreen, G., & Pang, S. (2013). Arctic sea ice circulation and drift speed: decadal trends and ocean currents. Journal of Geophysical Research: Oceans, 118(5), 2408-2425.)

Med jämna mellanrum under sin tid på isen bestämde Andrée, Strindberg och Frænkel sin aktuella position på isen i termer av latitud och longitud. De noterade också i sina dagböcker åt vilket håll de gick över isen, och beskrev (direkt eller indirekt) hur långt de kom varje dag. Med hjälp av trigonometriska metoder kan man, baserat på denna information, "baklänges" estimera den isdrift, både i termer av riktning och distans, som de var utsatta för mellan varje positionsbestämning. Det har jag gjort.

I stora drag är resultaten inte några direkta nyheter för den som är påläst om Andrée-expeditionen, men detaljerna (som jag inte går igenom här) är intressanta. Kontentan är att under de veckor Andrée-männen försökte nå Kap Flora i sydöstlig riktning drev isen huvudsakligen åt sydväst, men när de istället försökte gå mot Sjuöarna i sydväst började isen driva huvudsakligen åt sydöst. I båda fallen var driftens fart så pass hög att de inte kunde övervinna den genom att gå över isen med sina slädar. Även om den långsiktiga tendensen alltså är att isen i området driver åt sydväst kan den som sagt på kort sikt driva åt vilket håll som helst beroende på vindriktning, isens tjocklek och andra faktorer som är svåra eller omöjliga att prognostisera. En delförklaring till varför det gick som det gick för Andrée, Strindberg och Frænkel efter ballongflygningen är alltså att de helt enkelt hade otur med isdriften.

Att de gamla polarfararna ofta var beroende av turfaktorn är väl känt. Ett klassiskt exempel på detta är engelsmannen Scott, som avled under sin antarktiska expedition 1912 p.g.a. svält och ovanligt extremt väder, medan engelsmannen Shackleton lyckades överleva en nära nog identisk marsch ett par år tidigare med ännu mindre förnödenheter men med bättre väder.

Å andra sidan är det naturligtvis orimligt att anta att Andrée-männen inte hade viss kunskap om att isen huvudsakligen drev åt sydväst i det aktuella området. Jag kommer att diskutera denna aspekt i kommande blogginlägg.