Därför gick de mot Kap Flora

Att isdriften blev den avgörande faktorn som hindrade Andrée, Strindberg och Frænkel att nå land under sin isvandring efter ballongfärden blev klarlagt redan 1930 så snart dagboksmaterialet från Vitön hade analyserats. Men mot bakgrund av den långsiktiga isdriftens riktning i området har det alltid varit oklart varför de gick mot Kap Flora i det första skedet av isvandringen, och att de dessutom ansåg att detta var så självklart att det inte behövde motiveras i dagböckerna. I boken Med Örnen mot polen, som släpptes ganska snabbt efter att vitölägret hade upptäckts, spekulerades om att det antagligen berodde på att depån på Kap Flora var större än den på Sjuöarna, att Franz Josef Land där Kap Flora ligger var mer intressant för dem ur ett vetenskapligt perspektiv, och att Fridtjof Nansen tidigare hade visat att det gick att överleva en vinter där. Själv har jag tidigare fört fram hypotesen att de förmodligen inte ansåg sig ha något alternativ, eftersom de visste att det var osannolikt att depån på Sjuöarna skulle kunna läggas ut efter avfärden med ballongen Danskön. Men särskilt mycket mer än spekulationer kan man inte säga att någon har kommit med i denna fråga.

I min senaste vetenskapliga artikel (https://doi.org/10.1017/S0032247423000219) tror jag att jag slutligen har knäckt gåtan. Den långsiktiga isdriften är ett resultat av den kortsiktiga isdriften över tid, och den kortsiktiga isdriften styrs i hög grad av vinden. Detta visste Andrée, även om det fortfarande vid tiden för expeditionen var många polarforskare som var av åsikten att det huvudsakligen var havsströmmar som genererade isdriften. Vad Andrée och i stort sett ingen annan heller ännu hade förstått fullt ut var att isen i Arktis inte driver i vindens riktning, utan med en systematisk och påtaglig avdrift åt höger. I grunden beror detta på jordens rotation, och isen i Antarktis driver av samma skäl med en avdrift åt vänster från vindens riktning. Detta kallas för corioliseffekten.

Vi vet att den riktning över isen i vilken de marscherade under veckorna de försökte nå Kap Flora var rakt österut, trots att Kap Flora låg i en sydostlig riktning. Alltså måste de ha räknat de med att isen skulle driva ungefär söderut i en fart liknande den som de färdades österut över isen med, vilket skulle ge en nettoförflyttning ungefär åt sydost – mot Kap Flora.

Vi vet också att det mestadels rådde måttliga vindar mellan nordväst och nord under veckan de tillbringade på isen innan isvandringen påbörjades. Räknade man med att dessa vindar skulle fortsätta, och att isen skulle driva i vindens riktning, så var beslutet att gå mot Kap Flora fullt rimligt, även mot bakgrund av den relativt låga marschhastighet de klarade att hålla. I så fall skulle man faktiskt troligen ha hunnit fram dit innan polarvintern. Om man däremot inkluderar corioliseffekten i analysen så blir det tvärtom helt omöjligt att ens nå fram till den västligaste delen av Frans Josef Land. Just detta visar jag i en scenarioanalys i artikeln som länkades ovan.

Sammanfattningsvis var alltså den bristande förståelsen för corioliseffekten antagligen den avgörande faktorn för expeditionens undergång. Det är dock viktigt att betona att detta i sig inte i sig ska ses som kritik mot Andrée. Inte ens Nansen, som var den som hade de bästa insikterna i den arktiska isdriften vid denna tid, förstod sig ännu på detta fullt ut, även om han redan hade hintat om att isen inte riktigt verkar driva i vindens riktning. Men – som jag har konstaterat vid flera andra tillfällen – om Andrée, Strindberg och Frænkel hade valt att gå direkt mot Sjuöarna när de utgick från landningsplatsen på isen så hade de antagligen klarat sig.