Andrée-expeditionen - mitt vänsterprassel*

17.09.2019

Som för många andra svenskar tog mitt ordentliga intresse för Andrée-expeditionen fart 2013 när Bea Uusma gav ut sin fantastiska bok Expeditionen - min kärlekshistoria, även om jag länge hade varit intresserad av de gamla polarfararna och deras dramatiska expeditioner. Under sommaren 2016 när jag var på en kryssning i Svalbard som bland annat tog mig in i packisen och iland på Sjuöarna och på Vitön steg intresset ytterligare. Jag hade så dags läst Andrées och Strindbergs dagboksanteckningar ganska många gånger, och en fundering jag hade, som växte sig starkare för varje gång, var frågan om varför de gick mot Kap Flora i sydostlig riktning under de första veckornas marsch över isen när isen huvudsakligen drev åt andra hållet. I isdriftens riktning, åt sydväst, fanns ju Sjuöarna, där även en mindre depå med förnödenheter hade lagts åt dem. Det finns nämligen inga resonemang alls kring detta i dagboksmaterialet som återfanns på Vitön. Andrée skriver i sin dagbok den 15 juli, dagen efter att de hade landat med ballongen långt inne i den arktiska packisen, endast att de hade beslutat sig för att "utgå" från den plats de befann sig på. Strindberg konstaterar kort och koncist i ett stenogram riktat till sin fästmö den 22 juli 1897, just innan de gav sig av med sina tungt packade slädar, att nu ska de börja gå mot Kap Flora.

I boken "Med örnen mot polen", som publicerades 1930 baserat på fynden på Vitön, spekuleras om att det fanns tre sannolika skäl till varför de valde att gå mot Kap Flora: depån med förnödenheter som lagts ut där för Andrées räkning, att Nansen hade visat att Franz Josef Land var ett område där man kunde överleva en polarvinter och, sist men inte minst, att det fanns mycket av geografiskt och geologiskt intresse där eftersom området fortfarande var relativt outforskat. Objektivt sett var Kap Flora säkert den bästa platsen för dem att försöka övervintra på i den aktuella delen av Arktis. Den brittiske polarforskaren Frederick Jackson hade haft en bas där i flera år, så utöver de förnödenheter som hade lagts ut där för Andrées räkning fanns även viss infrastruktur i form av bl.a. enkla byggnader som Jackson hade lämnat efter sig. Detta visste Andrée.

Som erfaren forskare på logistikområdet kunde jag dock inte släppa min spontana invändning att det inte spelar någon roll hur bra målet är om man inte har möjlighet att ta sig dit. Så jag började fundera mer på hur mycket de faktiskt kände till om isdriften som skulle hindra dem att nå Kap Flora, och indirekt orsaka hela expeditionens undergång ? Hur mycket borde de ha känt till? Hur såg den samlade relevanta kunskapen i bl.a. geografi och oceanografi ut vid tiden för expeditionen? Jag tog på mig forskarglasögonen och sökte, läste och analyserade ganska stora mängder källmaterial och kartor från 1800-talet, och annan litteratur med koppling till Andrée-expeditionen. Successivt växte en bild fram, och det är olika perspektiv på den bilden jag numera har publicerat ett antal vetenskapliga tidskriftsartiklar kring.

Mycket av det som skrivits om Andrée-expeditionen på senare år, till exempel Bea Uusmas bok, har primärt handlat om vad Andrée, Strindberg och Frænkel dog av. Det är inte så konstigt, eftersom alla tre medlemmarna i expeditionen bevisligen avled mer eller mindre plötsligt några dagar efter att de hade lyckats ta sig iland på Vitön i början av oktober 1897. De tillgängliga ledtrådarna kring varför de dog är få och fragmentariska, så det är svårt att leda i bevis vad det var som faktiskt hände. För mig personligen är denna fråga dock inte särskilt angelägen. Oavsett vad de faktiskt dog av så var de i det läget praktiskt taget dödsdömda i alla fall - och det visste de om. Deras möjligheter att överleva polarvintern 1897-1898 på Vitön var små, och om de ändå skulle ha lyckats med det hade de sedan behövt klara av det närapå omöjliga uppdraget att ta sig därifrån och tillbaka till civilisationen på egen hand med hjälp av de otillräckliga resurser de så dags skulle haft tillgängliga.

Det som fascinerar mig är istället frågan om de efter ballongflygningen kunde ha undvikit den utveckling som ledde fram till att de hamnade och dog på Vitön. Kunde de ha fattat bättre beslut efter landningen med ballongen långt inne i isen nära 83°N latitud, mot bakgrund av de kunskaper som fanns? Kunde de ha överlevt? Och varför beslutade de sig för att försöka gå mot Kap Flora?

I bloggen ska jag skriva om vad jag har kommit fram till hittills. Jag kommer också göra andra inlägg med koppling till Andrée-expeditionen.

* Rubriken "Andree-expeditionen - mitt vänsterprassel" är delvis en lekfull referens till Bea Uusmas bok "Expeditionen - min kärlekshistoria", men framför allt syftar den på att polarhistoria inte är mitt primära ämnesområde som forskare. Jag har doktorerat i företagsekonomi och arbetar som docent på Chalmers främst med forskning inom logistik och ekonomisk analys. Men på min fritid kan jag givetvis forska om vad jag vill, hur jag vill, och (försöka) publicera mig var jag vill. Och det gör jag.